”Förståelse, mening och sanning, blir möjligt inte i frånvaron av tradition, utan i kraft av tillhörigheten till en tradition.” Så skriver den svenske filosofen Hans Ruin i anslutning till den tyske hermeneutikern Hans-Georg Gadamer. Det är ord som i högsta grad också är tillämpbara på de båda konstnärskap som möts på utställningen ”Arvtagen”. Här upprättas en dialog inte bara mellan konstnärerna Anna Lindkvist Adolfsson och Margareta Danhard utan också mellan nuet och det förgångna, mellan de två konstnärerna och den tradition som de båda en gång i tiden socialiserades in i. I Anna Lindkvist Adolfssons och Margareta Danhards konstnärskap glider det som är och det som varit samman, går in i varandra, upp i varandra, förändrar varandra; samtiden förstås utifrån historien och historien tolkas utifrån nuet.

Det övergripande gemensamma temat för utställningen kan på så vis sägas vara ärvandets problematik. Det handlar närmare bestämt om en konstnärlig undersökning av – eller om man så vill en konstbetraktelse över – den tradition och den kultur som de båda konstnärerna råkats födas in och växa upp i; geografiskt lokaliserad i Hälsinglands inland, med dess vackra bergslandskap, imponerande Hälsingegårdar, stolta konsthantverkstraditioner och kristet genomsyrade föreställningsvärld. Detta arv undersöks och bearbetas på ett konsekvent sätt av de båda konstnärerna. I och genom sin konst har de så att säga tagit sitt arv i besittning. Men samtidigt är det arvet som har tagit dem i besittning. Arvet ger, arvet tar. Man är en arvtagare, man blir arvtagen.

Ordet ”arvtagen” står inte med i några moderna ordböcker. Men ordet har använts tidigare, om än inte ofta, av bland andra Henrik Ibsen. I hans skådespel En folkefiende utbrister Doktor Stockmann på klockren norska: ”Men heldigvis så er det bare en gammel arvtagen folkeløgn, dette, at kulturen demoraliserer.” Det är en händelse som ser ut som en tanke att den av Doktor Stockman nämnda frågan om den demoraliserande kulturen, liksom den därmed sammanhängande frågan om hur konsten skall kunna legitimeras, är ett annat tema som behandlas av Anna Lindkvist Adolfsson och Margareta Danhard. I den lokala Färilakultur som utställningen kretsar kring är det lätt att föreställa sig att den samtida konsten framstår som något suspekt och mer eller mindre obegriplig. ”Varför skall man ägna sig åt sånt där, nej, man måste göra rätt för sig, arbeta, härda ut, vara tålig, måttfull och ordentlig.”

Det uppstår därför en alldeles speciell energi i det kontrastfulla mötet mellan å ena sidan denna regionala föreställningsvärld och å andra sidan Anna Lindkvist Adolfssons och Margareta Danhards konst, som utmärker sig av samma hantverksmässiga noggrannhet och fulländning som de mest beundransvärda Hälsingsdräkterna – tänk bara vilken möda det måste varit för Anna Lindkvist Adolfsson att korsstygnsbrodera just ordet ”MÖDA” på en plasthink i det seriellt komponerade verket Bed och arbeta III eller för Margareta Danhard att skapa sin vackra textilmössa Huvudsaken.

De lika säregna som meditativt vemodiga konstverken på utställningen ”Arvtagen” kan möjligen karakteriseras som en i den egna traditionen djupt förankrad hantverksmästerlig konceptkonst. Precis som i annan konceptkonst ställs här på sin spets frågan om vad som egentligen bör betraktas som konst – varför räknas de utställda konstnärernas verk som konst men inte Färiladräkten eller Delsbodräkten? I likhet med många andra samtida konstnärer, till exempel amerikanskan Barbara Krüger, arbetar Anna Lindkvist Adolfsson och Margareta Danhard i sin konst mycket medvetet med den produktiva kontrasten mellan bild och text, mellan det fysiska objektet och det abstrakta ordet.

Rörande Anna Lindkvist Adolfssons konstnärskap kan man gå så långt som att hävda att Ordet utgör själva navet i det arv och den tradition som hon hela tiden bearbetar – det vill säga samma Ord som enligt Johannesevangeliet fanns i begynnelsen, Ordet som var Gud och som blev människa. Ordet är påtagligt närvarande i form av psalmböckerna i Herrens tjänarinnor II och Herrens tjänarinnor I, men återkommer också i många andra av hennes verk.

Margareta Danhard är i sin konst inte lika intensivt upptagen av det kristna arvet, utan där är det snarare den egna släkthistorien med raden av alla starka kvinnor som granskas och lyfts fram utifrån ett mer eller mindre tydligt feministiskt och genuskritiskt perspektiv. Men det som kanske är mest slående med den här utställningen är att både Margareta Danhard och Anna Lindkvist Adolfsson verkligen har något att berätta. Och det som de berättar är historier som är väl värda att lyssna på och att reflektera över. Kanske att berättelserna till och med – som i all angelägen konst – kan få åskådaren att se lite annorlunda på tillvaron, inte minst på den egna traditionen.

Anders Burman