Sommarens mest övertygande utställning hittills har kultursidans recensent Jan-Olov Nyström sett på konsthallen i Färila.

FÄRILA
Anna Lindkvist Adolfssons utställning på Färila konsthall är kanske sommarens mest helgjutna och övertygande. Med ett sparsmakat urval har hon skapat en tydlig, rolig och mycket vacker manifestation om kvinnoliv, tro, historiskt arv och en aning hälsingehistoria också. Hon visar att det visst är möjligt att skapa politisk konst som är både rolig, vacker och närmast pedagogiskt tydlig. Detta utan att förlora sin gestaltande spänning. Först av allt möter man ett antal huvuden skulpterade i papier-maché. Man ser tydligt texten på deras ”hy” och tänker postmoderna tankar om en text som lever sitt
eget liv på människor som inga ögon har, men ändå ska läsa. Och så kan man förstås skriva, men det är bara kritikerpladder och betyder ingenting. För texten är nämligen psalmboksblad, långa och många, hundratals psalmverser. Och då ringas utställningens tema in, kvinnor och religiositet. Är dessa verser en uppbygglig struktur eller en inlåsande? De många och täta raderna, har de fångat eller befriat henne? På väggen intill hänger hårknutar av lin, vissa monterade på stålplattor, andra på kristliga boksidor. En säregen topografi, man talade om dold kvinnokraft för hundra år sedan, här är det hårt friserade håret förenat med järn eller med Gud. Kallades de inte pingstknutar förr, dessa hårknutar? Jo, det handlar mycket om kvinnokraft, ett antal händer längs en annan vägg stickar och stickar, ytterligare några monterade handpar håller i en bok, jag vill tro det är en psalmbok. Ett av handparen har fått folkdräktsmönstrade fingervantar, det enda inslaget i utställningen som lyser av färg. Flera av dessa verk heter ”Herrens tjänarinnor”.

Visst är det en hyllning till kvinnan, hon som alltid bar dubbelt i det gamla samhället eftersom hon också skulle reproducera släktet. Hon som var allt
annat än vek, hon hade stål under hårknuten och kunde sy korsstygn på vilka material som helst, till och med genom de svängda träplankor som pryder ena utställningsväggen. Hon som var sammansatt av idel goda dygder, måttfull, duglig, stark och händig, som de broderade omdömena lyder på ståltuberna med virkad spets. De liknar bröllopskarameller, men deras moral är förpackad i ointaglig metall. Kvinnors fromhet, kvinnors flit och
slit och eviga dygd. Lite grann också deras frihet i de stora skärmfigurerna ”Dansen”. Som liknar dräkter, frigjorda från sin kropp, svävande över  dansgolvet. Anna Lindkvist Adolfsson får mycket sagt på den lilla ytan i Färila konsthall. Om det gudliga och om det världsliga. Men vad vill de stora, bggformade föremålen säga? Dessa fruktbarhetssymboler som fått namnet ”Muller”. Är de det dolda hotet, möjligheten att all denna kvinno disciplin
också kan sprängas?

Sommarens hitintills mest besöksvärdautställning, pågår till den 22 juli.