Det finns alltid skäl nog att ta en sväng till Tallbo, om inte annat så för ett fantastiskt konstnärshus och en makalös utsikt över ån. Ska man åka dit när nu sommarens tredje omgång med utställningar öppnar, stavas skälet: Margareta Danhard. Danhard (Gävlegrafikernas stipendiat) visar emalj i huvudbyggnaden. Hennes verk är huvudsakligen konceptuella, men det idéburna samspelar tydligt med det estetiska. Och det är tur, för idéerna har jag lite svårt att begripa mig på. Utställningen domineras av harar (mer eller mindre naturtrogna, ibland är de snarast hybrider med en del hare, en del annat djur) som bland annat betitlas "Carpe Diem". Vad haren har med fångande av dagen att göra är lite oklart, men Danhards verk vinner ändå på att de är tilltalande för ögat. Hon jobbar också med en modell i form av en a-linjeformad klänning. En med piontryck, en med gran. På en vägg är också två av hararna insvepta i dessa "klänningstyg". Mumifierade. Det påminner en del om Natalia Edenmonts uppmärksammade verk med djur som hon dödat för egen hand – fast i en minde brutal version. Danhard undantagen håller tredje vändan på Tallbo rätt låg nivå jämfört med de tidigare. I Timmerstugan ställer Ki Jacobsdotter ut svartbränd keramik och foto av målad natur – det senare bestående av ansikten och annat som har målats på stenar och trädstammar och därefter fotograferats. Det är en gnutta new age, en liten skvätt fornnordisk mytologi och en rejäl dos trollsaga över det hela, allt i en salig kitschblandning. Falunkonstnären Ingmarie Utbys visar sina målningar i Uthuset. Både motivmässigt och tekniskt sett lämnar de en del att önska, men Utbys är som bäst när hon målar i de mörka och dova färgskalorna. Tavlorna som föreställer huskroppar och går under namnen "Boning" och "Blå boning" har mer att berätta än de färgglada, grälligare verken. Färgglatt är det också uppe på Loftet, där Lisa Carlén ställer ut sina oljemålningar. Här samsas en rad tuppar med ett gäng halvnakna kvinnor. Carléns måleri är allt annat än återhållsamt, vilket i sig väl är befriande, men det blir för mycket. För mycket färg, för vulgär estetik. Även Carlén vinner mest på de (till antalet få!) verk som är lite sobrare, som den lilla trion med väg och himmel. Särskilt "En ny väg", som är lite suddigare, mer abstrakt, erbjuder något annat än utställningens övriga verk. |
Home >
