Det handlar om det hälsingska arvet på Länsmuseet i Gävle. Anna
Lindkvist Adolfsson och Margareta Danhard har tillsammans skapat en utställning
som de kallar Arvtagen.
Det är ett arv som
går djupt i de båda konstnärerna på många sätt. Dessutom korsar deras
förbindelser bakåt varandras i Färila med omnejd.
De båda konstnärerna
skiljer sig dock åt i angreppssätt. Anna Lindkvist Adolfsson bearbetar följderna
av hur en snäv social omgivning snärjer de som underordnas, medan Margareta
Danhard försöker se historien inifrån de människor som finns i hennes
släktträd.
Margareta Danhard har spårat Brita i sin släkt på mödernet som
1673 anklagades för häxeri och fick ”stå i ståcken med riis i hand” på
kyrkbacken i Järvsö. Hon undkom bålet. Straffet blev att stå där med riset och
erbjuda kyrkobesökarna att ge henne spö. Även två andra kvinnor i hennes släkt
utsattes för liknande övergrepp, och konstnären fyller nu en del av
utställningsrummet med långa, kraftiga slingor av björkris som för att ge tröst
genom tiderna. Namnskyltar i riset markerar de tio generationerna. Riset sluts i
en vertikal stock där Margareta Danhards egen hand i brons möter Britas händer.
Anna Lindkvist Adolfsson brottas med värderingar som ”bed och arbeta”.
Det första ledet, bed, fångar hon genom att gestalta ett kvinnligt kollektiv. Vi
kan se dessa systrar stå i rad med psalmboken mellan händerna. Hon har nöjt sig
med att göra de två händerna, men det räcker, de är så lugnt uppmärksamma, så
redo. Fast på en hand sitter en mönstrad vante som för att markera en möjlig
livsglädje
Margareta Danhards verk utgår från landskapet kring Holberget
hemmavid. Vi kan se berget både som en karta i emalj och en skulptur, där röda
markeringar finns för en gammal utsiktspunkt och stigarna.
I ”Dygd” av
Anna Lindkvist Adolfsson finns en plågsam påminnelse om broderiets snärjande
kraft. Konstnären har rest fem pelare som känns igen från hennes tidigare
formspråk. Nu har hon borrat hål i dessa limmade pelare, som för tankarna till
kyrkbänkar på höjden, och sedan broderat med röd tråd genom träet. Det är som om
hennes identifikation är särskilt stark när det kommer an på det påbjudna
slitet, det hårda arbetet som hon upprepar närmast som en besvärjelse.
Hon vill retroaktivt befria dem - precis som Margareta Danhard vill
befria Brita. Det finns ibland en vilja till läkande i konsten, att foga samman
och förena världens klyftor, förbinda såren. Båda konstnärerna kan sägas bära på
denna tysta ambition; kanske är det något de också fått i arv av dessa kvinnor,
kanske är det detta utställningen djupast handlar om, en bearbetning av den
läkande viljans gåva och börda.
Det har blivit en fin och jämn
utställning där eftertankar och skarpa iakttagelser kommer till genomtänkta
uttryck.
Niels Hebert
| 
UTSTÄLLNING
Anna Lindkvist Adolfsson
Margareta Danhard
15
september - 11 november
Gävle
|
|
