Sättet att visa eller dölja håret kombinerat med huvudbonadens form och färg har varit en mycket väsentlig del av kvinnans klädedräkt under århundraden. Det handlar om ritualer, traditioner, lokala seder och bruk, men framför allt var det frågan om ett kommunikations­medel som avslöjade vem kvinnan var och vilken ställning hon hade i samhället.

I såväl det borgerliga som det folkliga dräktskicket har det funnits normsystem som dikterat när och hur kvinnans hår fick exponeras, alternativt måste döljas. Grundtemat, som vi känner igen från flera kulturer, var att det långa kvinnohåret betraktades som lockande, utmanande och sexuellt tilldragande. Den unga flickan kunde blotta sitt hår helt eller delvis medan den gifta hustrun måste täcka håret helt. Hur detta följdes upp och med vilka typer av huvudbonader, styrdes av modet och den lokala traditionen. ”Håret var nästan fullständigt dolt av huvudklädet, blott något strax över pannan var synligt. Håret flätades, till 15–16 årsåldern hade flickan hängande fläta, sedan fästes det upp i en knut i nacken.” (Uppland).

Att hängande eller uppsatt hår hade direkt koppling till kvinnans sexuella debut visar följande uppteckning från Västmanland: ”Enligt en sed, som var så gott som regel, ända in på 1890-talet, skulle jäntan, när hon lagt sej ihop mä en karl, sätt åpp håret, på så visatt hon nysta upp flätan i en ring, i nacken, å sätte i hårnålar, till vad man efter gammalt kalla hårkorg.”

Ogifta flickor bar också huvudbonader, ibland konstruerade så att håret syntes mer eller mindre, till exempel genom en öppning i nacken som blottade håret. Vid bröllopet kunde bruden för sista gången exponera sitt hår och hon tog ofta ut svängarna rejält. Vid mitten av 1800-talet var det modernt med korkskruvslockar och om det behövdes kompletterade man med löshår.

Den huvudbonad som haft längst kontinuitet i vår kultur är huvudklädet som knutits och arrangerats på en mängd olika sätt. I vissa fall, i synnerhet i Skåne, har huvudklädet satts upp i mycket konstfulla klutar. Den enklaste formen är den kvadratiska schaletten, knuten i nacken eller under hakan.

I mellansverige var den enkla linnehuvan, ”hatten”, ofta med dragsko i nacken, en vanlig huvudbonad med rötter i medeltiden. Många av dessa lokalt präglade linnehuvor har krävt en speciell håruppsättning, en ”oppombindning”, det vill säga två bandlindade hårlänkar som bildade ringar runt huvudet.

Bindmössan av klistrad pappstomme och reglerbara veck baktill, blev bondkvinnornas vanligaste huvudbonad under 1700 och 1800-talen. Mösstygets färg kunde i den lokala traditionen avslöja bärarinnans sociala ställning. För att täcka håret kompletterades mössan med ett stycke, en stärkt och formpressad spetsremsa. Modet föreskrev till en början stora mössor men med tiden blev de allt mindre vilket medförde bredare stycken.

Håkan Liby